Katthämtningen

Sally älskar djur och skulle göra vad som helst för att få ett eget. Men ska drömmen bli sann måste hon ta saken i egna händer!

"Sally – djurens vän" är en hejdlöst rolig serie full av charmiga påhitt för att få ett eget djur (eller vara nära någon annans). Perfekta böcker att läsa själv eller högt tillsammans!




Alla Sallys kompisar har ett eget djur. Verkligen alla! Hon försöker förklara för sina föräldrar hur mycket det skulle betyda för henne att få ett djur, men inget hjälper. (Hennes pappa är ju allergisk och börjar snörvla så fort han tänker på djur.)

När hennes mamma föreslår ett akvarium (fiskar som man varken kan gulla eller gosa med) är botten nådd. Sally förstår att hon måste göra något själv. Och att hitta folk som vill bli av med kattungar är hur lätt som helst! Problemet är bara hur man håller det hemligt för föräldrar och en snorig lillebror …

Katthämtningen är den tredje helt fristående delen i serien "Sally – djurens vän". Läs också Djurfiket och Valpspaning.

 


Valpspaning

Sallys högsta önskan är att få ett husdjur. Fast med en pappa som är allergiker ser det mörkt ut. Men en dag flyttar det plötsligt in en helt underbar liten hundvalp i grannhuset! Synd bara att hundens husse är misstänkt likt en demon ... "Sally – djurens vän" är en hejdlöst rolig serie full med charmiga påhitt för att få ett eget djur (eller vara nära någon annans). Perfekta böcker att läsa själv eller högt tillsammans!



Redan när Sally ser flyttlasset förstår hon att det nog är en Musiklärare som ska bli deras nya granne. Och mycket riktigt – hennes pappa får direkt en cd i present! På omslaget står Musikläraren och svingar en yxa i en skinnpyjamas. Han har svart färg i ansiktet och blod i mungiporna ...

När Sally berättar det för sin kompis Sofia, bestämmer de sig för att smyga på Musikläraren och ta reda på om det är som de tror: att han förmodligen är en demon. Och det är då de ser henne! Världens gulligaste lilla hundvalp. Hopkopplad med Musikläraren av alla människor!

Valpspaning är den andra helt fristående delen i serien "Sally – djurens vän". Läs också Djurfiket? som blev huvudbok i Barnens Bokklubb våren 2014.

 


Djurfiket

Vad gör man inte för att få ett husdjur? Nästan vad som helst. Men med en pappa som är pälsdjursallergiker och en busig lillebror ser det mörkt ut. Då gäller det att ha en riktigt bra affärsidé! "Sally – djurens vän" är en mysig och hejdlöst rolig serie full av charmiga påhitt för att få ett eget djur (eller vara nära någon annans). Perfekta böcker att läsa själv eller högt tillsammans!

Mer och mer hoppas Sally att Nadja ska vilja bli hennes bästa vän. Det speciella med Nadja är att hon har världens gulligaste hund.


Idag ska de till stan och med lite tur kan de se fram emot kondis-fika. Men inte! Nadjas supersöta hund är nämligen inte välkommen på kaféet visar det sig. Och såklart kan Sally inte bara ge upp utan att kämpa för djurens rätt. Ett Allmänt Djurfik är just vad stan behöver! För hon är nämligen helt säker på att det finns hundratals djur vars högsta dröm det är att få gå och ta en helt vanlig fika.

Så det är bara att sätta igång och baka ... Och det kommer att finnas något för alla smaker …

Djurfiket är den första fristående delen i serien "Sally – djurens vän".




Nadja och jag är skolans förnämsta experter, kända över världen för våra kunskaper. Sixten får vara skolans bästa elev. För en gångs skull är han djupt koncentrerad och förstår allvaret i situationen. Innan vi börjar leken skriver vi ett schema för dagens olika ämnen:städa buren, byta vatten, ge mat. Klappa rätt, kamma päls, lämpliga hamsterlekar.

”Nu var det gärna natt”, säger jag.
Då har eleven Sixten, förvånande noggrant, städat buren med bara lite hjälp av sina lärare. Därefter parfymerat den ordentligt med Nadjas parfym. Buren luktar som en underbar sommaräng. Vi bäddar ner eleven där vi har bestämt att han bor.

”Nu var det gärna morgon igen!” säger jag efter en kort stund. ”Idag har vi bara utmaningar på schemat, Sixten!”

Sixten ser lite orolig ut. Mest för att han inte vet vad utmaningar betyder. Men det betyder ju bara att något är extra svårt.

”Idag ska eleven få lära sig konsten att göra ren själva hamstern”, förklarar Nadja. ”Mot badrummet!”

En av experterna tappar upp vatten i badkaret. Det är viktigt att det inte blir för mycket. Vi vill ju inte dränka Jesper.

”Och badskum!” säger den andra experten och tömmer en halv flaska skum i vattnet. Skummet växer till ett berg. Jesper försvinner nästan helt i det, och när han kommer upp igen är han vit som en snögubbe.

”Såja, lille vän”, myser eleven duktigt och löddrar in ytterligare med både schampo och balsam, innan han duschar Jesper ren och fin.

Med ljummet vatten! Det blir högsta betyg på allt. Åh, vad Sixten är glad och stolt! Bara Jesper ser en smula medtagen ut.

"Kanske att han behöver vila nu", säger jag tveksamt. "Eftersom han har varit med om så mycket idag.”

Vi skriver till på schemat: lägga hamstern rätt för natten. Och så ställer vi dockhussängen i buren och bäddar ner Jesper med ett litet täcke upp till hakan. Artigt önskar Sixten Jesper god natt. Det blir ytterligare ett plus i kanten på betyget. Länge sitter vi och väntar på att Jesper ska vakna. Med jämna mellanrum tittar Nadja på sin snygga Hello Kitty-klocka, som jag är avundsjuk på. Till slut säger hon: "Nu får det räcka. Nu har han sovit i kanske fyrtio minuter.”

Väcka hamstern riktigt. Sixten lägger huvudet intill Jespers lilla ansikte och försöker övertala honom att vakna. Det fungerar inte. Då drar Nadja fram sin bandspelare och sätter på en låt jättehögt. Sixten lyfter upp Jesper och börjar hoppa runt i Nadjas rum medan han gastar: "JESPER PESPER HAMSTERFESPER VAKNALITENBJÖRN!"

Och då börjar Jesper snurra runt mot Sixtens tröja. Det ser nästan ut som att han dansar!

-"Ja, vi dansar med honom!", utropar Nadja.

På nedervåningen skäller Sappo och undrar vad som pågår. Madrasstrappan är inget för henne. Jag kastar mig på golvet och skriver till i elevens schema: Lämpliga hamster-danser.

Men är det något som Sixten verkligen inte behöver lära sig så är det lämpliga hamster-danser! För nu är det plötsligt som om Sixten inte gjort annat i livet än att svänga runt med en liten gnagare. Jag och Nadja klappar i takt med Justin Bieber och Sixten gungar i knäna, rullar med höfterna, doppar blöjan i golvet och gör fantastiska piruetter. Ramlar han är han strax på benen igen. Vi hade inte kunnat göra det bättre själva.

"Respekt," säger Nadja. Sappo skäller ännu högre.

 


Babylon
Obotlig svartsjuka. Huvudlös girighet

Ibland tar hennes svartsjuka över fullständigt, hon vet det, och hon gör vad hon kan för att inte låta den förstöra det hon och Henrik har. Men då och då måste hon ändå ge efter för den där skavande oron och leta igenom hans fickor, bläddra i hans almanacka. Bara för att försäkra sig om att allt är som det ska. Egentligen vill hon inte, för hon vet att om hon en dag skulle hitta något kommer helvetet att bryta ut. Det har hänt förut.

Samma dag som kriminalkommissarie Christian Tell och hans flickvän Seja Lundberg ska åka på sin korta men av Seja hett efterlängtade skärgårdssemester hittas ett par brutalt mördat på en av Göteborgs finare adresser. Hon visar sig vara professor i arkeologi vid universitetet, han är hennes student.

Mordet ter sig först obegripligt, kan det verkligen vara ett svartsjukedrama? Men så börjar uppgifter komma in som pekar mot olaglig handel med antika föremål. Närmare bestämt flera tusen år gamla statyetter från Babylon, stulna från museet i Bagdad under den amerikanska invasionen. Föremål från vår civilisations vagga, så värdefulla att de skulle kunna förändra en människas hela framtid.

Utdrag ur boken
Nu låg Ann-Marie i badet. Han var säker på att hon lagt sig där för att undkomma honom. Vattnet brusade bakom den stängda dörren trots att tiden var dyrbar. Henrik satt i soffan med teven flimrande tyst några meter bort. Bläddrade i en månadstidning utan att förmå sig
försjunka i någon läsning.
w Nu stängde hon av kranen, nu låg hon där. En liten, grön väckarklocka stod opassande på spiselkransen och tickade, som för att påminna honom om att varje minut var en minut som aldrig skulle komma igen. Det var mitt i natten. Visserligen hade han garderat sig
med Axel: de skulle plugga hela kvällen. Det var sagt att bli sent, men man visste aldrig med Rebecca. Plötsligt kunde hon få för sig något.
w Han borde åka hem.
w Med Ann-Marie hade han lagt fram planerna för en gemensamframtid, med gemensamma projekt; han hade liksom sist pratat sig in en återvändsgränd och borde cykla hem innan allt blev värre. Men han ville inte än. Inte så länge han låg på minus.
w Själva tanken hade varit att lösa situationen som en hedersman. Inte för att det hittills gått så bra. Henrik önskade verkligen att hon inte så uppgiven gått in i badrummet och tappat upp ett bad. Att hon inte först varit avståndstagande, och som om hennes tankar inte ens gällde dem utan något helt annat. Vad hon skulle hitta på att göra i helgen, när Henrik själv satt med Rebecca i gemensamma vänners villa utanför Kungsbacka. Käkade räkbomb och tiramisu; lyssnade på A Camp. Och Kent.
w Hon verkade tankspridd, men var hon i själva verket rädd?
w Sist hade han förfärats över hur upprörd han gjorde henne. Han hade skrämts av att han skrämt henne när han i frustration for ut,
höjde rösten och blev hårdnackad: För mig finns snart inga vinster med att hålla vårt förhållande hemligt längre. Jag finner mig inte i att
hålla vårt förhållande hemligt. När hon anklagade honom för både hot och utpressning hade han tänkt: Jag är inte i position att göra Ann-Marie Karpov upprörd och rädd. Jag må vara förste älskare.
w Han hade bett om ursäkt.
w
Han hade hejdat sig i sitt pragmatiska planerande för deras obundna liv tillsammans. Förstått att i stället börja i en annan ände, kärleksänden. Givetvis! Hon var ju kvinna! Hon behövde liksom andra kvinnor uppskattning. Hon behövde få veta det som han i sin
upplevt – faktiskt – underordnade ställning hela tiden antagit var underförstått: han valde henne. Han ville ha henne. Ett ekonomiskt bundet liv, nåja, gott ställt hade hon det ju redan. En respekterad ställning; det där kunde han inte locka henne med.
w Han måste vara öm för att senare bli rationell. Henrik var ju heller ingen torrt förnuftsenlig person, men detta var alltså vad förhållandet med Rebecca gjort med honom! I varje given situation trodde han att prestation och bevisning prisades.
w ”Jag vill ha dig, Ann-Marie. Är beredd att satsa. Jag är inte Guds bästa barn, men … Bla bla bla …
w I kväll hade han kört med raka rör, gått rätt på kärnan. I huvudet hade det låtit ärligt. Avväpnande. Som någon som gått på en del stötar men klarat sig, öppnat upp och lyssnat inåt. En vuxen som med tiden lärt sig vad han vill ha och är beredd att kämpa för det. Henrik hade, i huvudet, tyckt det lät nästan filmiskt bra.
w Såsom orden ”jag är inte Guds bästa barn” kom ut lät det visst som en film, ja. Med banalt och schabloniserat manus, ett måndagsmanus. Ett manus skrivet av en finnig vikarie. Och medan han nästan tvångsmässigt fortsatte tala – kunde han inte åtminstone ha knipit? nej, han ville styra upp det sjunkande skeppet som var hans brandtal till Ann-Marie – såg han sig själv plågsamt genom hennes ögon. Den charmige slarvern som var på väg att bli en patetisk överlevare. Inte ännu, men han balanserade på en fin egg. Han var inte insiktslös, bara fast. Fast i relationen med Rebecca. Fast i den han med tiden blivit: den som i jämförelse med Rebecca, som klarade allt …
w ”Vad är det då som säger att du inte skulle uppleva det så med mig också?” invände Ann-Marie med tunn, liksom redan kraftlös röst. ”Att du inte i förlängningen börjar jämföra dig med mig och mina prestationer och återigen upplever att du hamnar i underläge? Tänk om du inte skulle gilla det då heller?”
w Och han hade tvingat sig att skratta, ungefär som att hennes kommentar var tänkt som ett spetsigt skämt. Sa att det ju självfallet för honom var helt ointressant att mäta prestationer i en relation. Det var ju Rebecca som, till hans nackdel, vägde varje framgång och misslyckande på våg.
w ”Jag är inte rädd för starka kvinnor”, konstaterade han sakligt.
w ”Uppenbarligen. Helt uppenbart dras jag till dem.”
w Och det sista var bevisligt, men fel, dubbelfel att börja prata om Rebecca, även om det var Ann-Marie som först tog upp tråden. Rebecca då? och han gick handlöst i fällan med de sorgliga klyschorna. Min fru förstår mig inte, bu-hu, hon är så perfekt och hon kastrerar mi
med sin perfektionism.

w Han var på det hela taget inte alls nöjd med sin insats. Och Ann-Marie hade denna gång knappt positionerat sig i grälet, trots att han sitt lilla misslyckade tal både tagit henne för given och varit allmänt övermodig. Och han trodde inte för en sekund att det berodde på att hon köpte honom med fel och brister.
w Nej. Hon drog sig undan: när han rörde vid henne ryckte hon till.
w Hon var på väg bort.
w Mycket trodde han handlade om skvallret, allt snack. Själv hade han inte så ont av det. På något skruvat vis fick det honom att växa och känna sig viktig. Och eggad, det var förbjuden frukt och allt det där. Men Ann-Marie bekymrade sig över folks tyckande och tänkande
Tissel och tassel och fniss till en början hade i förlängningen utvecklats till rynkade näsor och moralkakor. Och han kunde se att hon börjat fundera på om det var värt det. Om han var värd det. Beslut: han skulle helt enkelt vara tvungen att se till att det för Ann-Marie blev värt det.
w Henrik mådde lite bättre efter att ha uppbådat kämparglöd. Han måste lyckas vända situationen. Han behövde henne ju.
w
Låset i toalettdörren klickade – förbannat att hon till och med låst, men okej. Han sträckte ut sina ben framför sig. Nu var det vinna eller försvinna. Han skulle runda av och knyta ihop innan han begav sig hem. Bädda fint inför nästa gång de sågs, och han synade sitt bästa kort. För varför egentligen förakta det enda han med sin relativa ungdom bättre kunde erbjuda än de framgångsrika, akademiska narrar med vilka hon vanligtvis sällskapade: Sex.
w
Inga problem.
w ”Jag trodde att du skulle gå”, sa Ann-Marie.
w Hon flackade med blicken. Kroppen måste ha varit våt när hon drog på sig T-shirten, mörkare fläckar och fält formades där det korta, raka håret ännu droppade. Hon tog på sig en morgonrock, som att hon ville skyla sig. Drog en handduk över håret och gnubbade på ett sätt som han tyckte såg vårdslöst ut.
w ”Låt mig hjälpa dig med det där.”
w ”Nej.”
w Ann-Marie tvekade på steget, eller inbillade han sig, innan hon ändå satte sig på huk med ryggslutet vilande mot soffan. Henrik snodde handduken om hennes hår och tryckte med fingertopparna och handflatorna över frottén, drog undan handduken och fortsatte att cirkulera sina händer över hennes blöta huvud.
w Hon suckade tungt och skälvande. Han drog hennes huvud bakåt. Hon lät det ske, men han kunde känna att nacken var stel och ovillig.
w ”Du”, sa hon efter en stund. ”Jag …”
w Ett överraskande snyftande när kroppen knöt sig samman och krampade under hans händer, stillavilande på de darrande spända axlarna. Han visste inte vad han skulle göra medan gråten drog förbi.
w Det handlade om några sekunder.
w ”Vi måste prata klart om det här”, sa hon tills sist, som om tårarna bringat beslutsamhet. w ”Allt måste få ett slut.”
w Vi måste prata. Ord som sällan bådade gott; han kände hur frustrationen gjorde käkmusklerna hårda. Han hade velat se hennes ansiktsuttryck. Plötsligt kändes alla yttranden och handlingar så ruggigt avgörande. Han hade velat ha mer tid, men insåg att det kanske var just så, att deras tid var kommen. Att tiden var inne att välja, sammanfatta och besluta.
w Sekunden efter ringde det.
w På dörren?
w ”Var det här det ringde på?”
w Henrik ryckte långsamt på axlarna, fastän hon fortfarande satt med ryggen mot honom och inte kunde se hans rörelser. I ett ögonblick väntade de tyst. Åtminstone han kände obehaget i halsen. Sällan, kanske aldrig efter vad han visste, hade Ann-Marie spontana besök.
w Och han borde definitivt ha cyklat hem för länge sedan. Alla tankar han tänkt på Rebecca förgiftade med ens smaken i munnen och blev en klump där obehaget rusat upp.
w Där var dörrklockan igen, och Ann-Marie reste sig. Hon torkade sig i ögonen med en flik av morgonrocken och harklade sig snabbt. Hon såg honom inte i ögonen. ”Jo, visst är det här.”
w ”Väntar du besök?”
w ”Nej, men …”
w Om hon öppnat den stängda dörren mellan vardagsrummet och hallen skulle Henrik där han satt haft sikt ut över den nedsläckta tamburen, skulle Henrik åskådliggjorts för den som snart stod som en silhuett i ljuset som strömmade in från trappuppgången.
w I stället tog hon vägen genom serveringsgången.
w Hon var redan i hallen.
w Jo, Henrik kände obehag och just som han konstaterat att obehaget bottnade i något han anat, blev han rädd. Han ville protestera när han tänkte sig låsskyddet fällas upp, kanske försökte han, men rösten dog undan. Hon skulle ändå inte höra. Eller ville han inte göra sig
hörd? Ville han så länge som möjligt fegt vara osynlig för det ovissa? Allt han egentligen visste var att någonting var på väg att gå käpprätt åt helvete och att han faktiskt var rädd för konsekvenserna.
w ”Jaha … hej?”
w Alla små, små muskler Henrik hade i sin kropp som under de senaste två minuterna varit spända som pianosträngar, släppte något medan han väntade på en fortsättning. Ann-Marie hade inte låtit panikslagen. Heller inte som vanligt. Kanske mest förbryllad. Han sänkte blicken, lyssnade efter en fortsättning. Tungt föll dörren igen.

 

Fruset ögonblick
En kriminalroman av Camilla Ceder

Fruset ögonblick är en debut som med deckarens verktyg mejslar fram ett Sverige bortom allfarvägen. Där väver Camilla Ceder med fingertoppskänsla för det vardagligt mänskliga fram berättelsen om en handfull liv vilka av slump, nödvändighet och historia strålar samman i ett våldsamt dödsfall. Ett dödsfall som vid första anblicken ter sig obegripligt för polisgruppen med kriminalkommissarie Christian Tell i spetsen. En mordgåta mitt i den svenska myllan.

 

Utdrag ur boken
Slut hans ögon, för djävulen. Den spontana tanken förbryllade: orden som kommit till henne. Den marinblå Helly Hansen-tröjan var en likadan som den hennes far ofta burit under jackan vintertid. Det blonda håret var nerdränkt i blod, stelnat och mörknat. Slut hans ögon, upprepade hon viskande och kunde inte längre hindra tårarna. När Seja väcks av telefonen tidigt en decembermorgon är det Åke, hennes ålderstigne granne. Chockad berättar han att han hittat en massakrerad kropp vid en gammal bilverkstad. Seja börjar efter en skilsmässa långsamt känna sig stark och fri i sitt nya liv i det lilla huset på landet.
w Blek var han, där han mycket riktigt stod framför sin gamla Opel. Seja svängde in bredvid honom och slängde i samma stund upp dörren till passagerarsätet.
w “Hoppa in. Och förklara dej.”
w En frän lukt omgav Åke när han tungt sjönk ner på sätet.
w “Jag skulle bara be honom kolla på bilen.”
w Han tycktes koncentrera sig på andningen. Seja var smittad av hans starka olust.
w “Fan, du säger att du har ett lik i en verkstad och jag är sjukt nog på väg dit. Fattar bara inte varför, du kunde ringt bärgare. Eller taxi.”
w “Ja, vänster här. Förstår du inte, Seja. Jag är för gammal för sånt här. Du kan väl följa med som stöd?”
w Hon teg. Solens första strålar sköt bländande mot sidospeglarna när hon tog kurvan något för hastigt. Åke greppade handtaget i taket och gav henne en outgrundlig blick. Hon svalde, tänkte på hur hon hastat iväg utan att ta sig tid att utfordra hästen eller släppa ut honom i hagen. Hon skulle inte kunna vara borta länge: den reflexionen stillade nerverna något.
Irriterad blev hon ofta när hon var rädd. Det kändes lättare att vara rädd och förbannad än att vara rädd och bara svag. Lättare att drivas av en idé än låta sig gäckas av slumpen. Spänningen, för den fanns där, härstammande från nattlig läsning av femtio år gamla kriminalreportage i Rekordmagasinet. I krypkällaren hittade hon traven, den förre ägaren till stugan hade lämnat dem. Hon hade tänkt elda med dem men istället fastnat i en uppsjö av ålderdomligt och oskuldsfullt formulerade artiklar om brott som ingen längre kunde minnas. De intresserade henne, som en bild av hur samhället förändrats, eller kanske av den allmänmänskliga fascinationen för människans mörkare sidor. På senare tid hade hon börjat fundera på att ha dem som grund för sin C-uppsats: en historisk översikt av brottsjournalistiken. Eller så var det bara en ursäkt hon använde för att slippa ägna sig åt att läsa till nästa tenta. Nu ingav tanken på de grovporigt svartvita bilderna och braskande rubrikerna en stärkande känsla av distans till situationen.
w Hon var trettio år och hade nyligen kommit på vad hon ville göra med sitt liv; nyfödd var åtminstone insikten om att det var möjligt. Skrivandet, det hade alltid funnit där – så sammanflätat med hennes person att hon tidigare knappt ens reflekterat över att det skulle kunna bli hennes yrke. Ännu så länge hade hon bara lyckats publicera sig i obetydliga sammanhang; hade sålt en novell till en månadstidning. Ett hurtigt reportage i lokaltidningen om ett långfärdsskridskosällskap som jubilerade. En redogörelse över kommunens snöröjningsrutiner. Hon var glad om hon fick betalt för att skriva.
w I samma ögonblick fick hon syn på platsen. Att det var där brottet begåtts rådde ingen tvekan om. En ansamling av bilar blockerade redan infarten till gårdsplanen. Hon tvingades parkera i vägrenen en bit bort. Det var en gammal färgflagad bondgård. En skylt vajade i den snåla vinden, hon såg den först i ögonvrån. Thomas Edells verkstad och skrot.
w En elektrisk stöt gick genom hennes kropp. Hon var helt oförberedd på reaktionen. Den vaga olustkänslan förbyttes i en hjärtklappning som fick bröstkorgen att verka vibrera. Händerna började skaka och hon var tvungen att ta ett djupt andetag för att återta kontrollen över kroppen.
w Åke verkade inte lägga märke till henne, fullt upptagen som han var med sin egen ängslighet. Han steg ur bilen och gick så myndigt han förmådde fram till vad hon antog var en grupp civilklädda poliser. Hennes tankar rusade febrilt. Utan att höra vad som sades såg hon Åke bli hänvisad till en man som befann sig i utkanten av gården med blicken i backen som en spårhund.
w En död man, mördad. Hon öppnade bildörren och satte foten i backen. Runtomkring henne rådde full aktivitet men ingenstans såg hon den döde. Hjärtat slog ytterligare volter i bröstet. Styrd av en kraft som hon vare sig förstod eller hade hunnit analysera närmade hon sig Åke och den rockklädde mannen. Grannen vände sig inte om när hon spände ögonen i hans ryggtavla. Hjälp mig nu Åke. Hjälp mig att få stanna kvar och se den döde. Jag kan inte förklara varför, det blir för komplicerat, men jag måste det bara.
w Polismannen fick syn på henne och hon tog prövande ett steg i hans riktning.
w “Ursäkta mej, jag antar att jag ska förhöras. Jag var med Åke och hittade kroppen.”
w Hon låtsades inte se Åkes förvånade min.
w “Och du är?”
w “Nu har det väl ändå uppstått ett missf…”
w “Seja Lundberg”, avbröt hon Åke och lyckades låta hyfsat stadig på rösten när hon mötte polismannens blick. Han hade ett finmejslat ansikte som med sin raka, smala näsa och täta ögonfransar kunnat tas för kvinnligt om det inte vore för de buskiga ögonbrynen. De sköt ut över ögonen när han rynkade pannan. Seja tyckte sig känna hans andedräkt; kaffe och cigaretter, en smula mint.
w Handen som sträcktes fram mot henne var varm och torr.
w “Christian Tell, kriminalkommissarie. Jaha. Melkersson här har berättat att ni fann kroppen strax efter sju, och därefter åkte upp till stora vägen för att ringa. Hmm … ”
Han undrar varför Åke gav sken av att ha varit ensam. Seja ångrade redan sin enfaldiga lögn.
w “Det verkar stämma bra”, fortsatte Tell efter den korta pausen, “eftersom larmsamtalet inkom vid halv åtta.”
w Han verkade något okoncentrerad, drog upp axlarna mot öronen och huttrade till, som märkte han just att temperaturen halkat långt under nollstrecket under natten. Det var inte underligt att han frös. Rocken han bar var alltför tunn för vädret, en typisk stadsrock, passande för någon som endast rörde sig mellan lägenheten och bilen, bilen och jobbet.
“Jag ska se om jag hittar nånstans vi kan gå in och prata. Det är för jävla bistert, om ni ursäktar.”
w Seja nickade stumt efter att han vänt på klacken. I rådande förvirring fick hon för sig att ha träffat mannen förut, i ett helt annat sammanhang. Han är löjligt bekant. De tjocka, svarta ögonbrynen som växte samman mellan ögonen och inte alls verkade höra samman med det cendréfärgade håret som föll över öron och krage. Det djupa röstläget och dialekten: en från början grov men ansträngt tuktad göteborgska. Hon kände igen rösten, och trodde sig veta från vilken kväll minnet härstammade.
w De hade just flyttat in i stugan. Hon skulle hämta Martin på Centralstationens pub, han hade bowlat och tagit några öl efteråt med en polare från Stockholm som skulle sova över. Båda killarna var ganska fulla, rejält fulla och rätt högljudda och inte alls intresserade av att följa med henne hem. Hon hade tröttnat på att tjata och övervägt att åka hem igen och lämna dem åt sitt öde, men istället surt satt sig på en av barstolarna och väntat medan killarna beställde in var sin öl och shot till. Mannen som åtminstone liknade Christian Tell hade suttit bredvid henne i baren och till hälften roat och till hälften medlidsamt kommenterat hennes olägenhet. Hon minns att hon funnit honom attraktiv, och skämts över att vara så mesig. Över att hon bara satt där svettig och förbannad med jackan på och väntade. Som en hund, återigen placerad i facket gnällkäring medan Martin var den roliga, den bejakande. Den som befriades från ansvar tack vare att det alltid fanns någon annan som axlade det; återigen martyren som kom tassande med Treo dagen efter och sammanbitet städade upp, rensade upp, skrapade upp spillrorna efter det som varit roligt men inte längre var det.
w Hon fördes tillbaka till verkligheten av att Åke tog henne hårt i armen. Hon förekom honom viskande:
w “Jag tänkte att om jag säger att jag var med i bilen så får jag stanna. Annars hade jag varit obehörig och fått åka härifrån.”
w Han verkade återfå talförmågan.
w “Obehörig? Fattar du vad du har gjort? Du har ljugit för polisen i ett mordfall och dragit in mej i soppan. Hur blev jag inblandad i det här? Nu måste vi ju fortsätta att ljuga och … ”
w “Snälla Åke … jag kan inte förklara.”
w Det var lönlöst. Åke visade tydligt med sin klandrande blick att han inte tänkte lyssna på henne. Istället böjde han sig ner för att plocka upp något skräp, som om han deltog i det polisiära arbetet.
w “Ursäkta, men kan ni identifiera er?”
w En uniformsklädd lade handen på Åkes axel. Seja insåg att alternativen för henne nu var få: antingen kunde hon gräva ner sig i fler lögner, eller så kunde hon krypa till korset och bli uppläxad och bortkörd. En del av henne ville försvinna därifrån innan hon blev upptäckt och ställd till svars. För visst bröt man säkert mot någon lag om man snokade runt på en brottsplats olovligen? En annan del av henne ville vara kvar, ville hinna se innan det var för sent. Se den döde innan de bar iväg honom.
w Det var samma fenomen av sensationslystnad som drabbade människor som passerar en olycksplats, men inte bara. Hon gick närmare utan att någonsin bestämma sig för att göra det. Benen rörde sig av sig själva runt laduknuten där en grupp män och en kvinna var sysselsatta med en människa i gruset: mörkt klädd, i en underlig ställning.
w Mobilen, som ju också var en kamera, brände i fickan. Med tendens till tunnelseende tvingade Seja sig till att inte vända bort blicken. Hon tog ännu några steg tills hon stod alldeles nära. Någonstans bakom sig hörde hon Åke få en tillrättavisning för att ha förstört bevis genom att plocka upp tuggummipappret från marken. Hon hörde ordet mordutredning uttalas av en sträv kvinnoröst. Det angick inte Seja. Bara den här kroppen angick henne.
Ett ögonblicks förvirring uppstod när hon fick se mannens ansikte. Hon rannsakande sitt minne och tankarna rusade snabbt. Han såg inte ut som hon kom ihåg honom. Hon kände både lättnad och besvikelse.
w Hon hade inte vågat smyga upp telefonen om det inte vore för att hon ännu mindre vågade möta den döda kroppen skyddslös. Hon sköt från höften och för var gång hon pressade ner avtryckaren förväntade hon sig att någon av de uniformerade skulle dundra fram till henne och rycka till sig mobiltelefonen. Men det hände inte, och så länge avtryckaren klickade mellan henne och de glasartade ögonen, till hälften täckta av en mjölkaktig hinna, stod hon ut.
w Slut hans ögon, för djävulen. Den spontana tanken förbryllade: orden som kommit till henne.
w Den marinblå Helly Hansen-tröjan var en likadan som hennes far ofta burit under jackan vintertid. Det blonda håret var nerdränkt i blod, stelnat och mörknat. Slut hans ögon, upprepade hon viskande och kunde inte längre hindra tårarna.
w Tell dök upp igen. För en sekund mötte han hennes tårade ögon med en intensiv, frågande blick innan han vinkade på Åke att följa med in i en van som stod uppställd vid vägkanten. Hon småsprang över gräsmattan med känslan av att ha blivit ertappad.



 

 

 

s

BÖCKER