BIOGRAFI

I somras flytskola i en vik strax utanför Bovallstrand. Det är jag som försöker lära min dotter. Hon är rädd för att hamna med huvudet under vattnet. Aftonsolen glänser i våra hopklibbade ögonfransar, färgar knottriga armar brandgula. Det svalnar av emot kväll.
»Allt handlar om att våga lita på att man flyter.«
Sexåringen vägrar ge upp, ändå så stelfrusen att hon skakar i hela kroppen.
»Allt handlar om att slappna av och inte vara rädd«, säger jag.
»Att låta sig bäras av vattnet.«

Detta ska ju vara en text om mitt skrivande. Mitt skrivande som under åren varit ytterligt komplicerat, eller kanske det enda enkla. Till exempel 1988: jag sitter i flickrummet med sänghimmel från IKEA och MIN HÄST-affischer på väggarna, en grön skrivmaskin framför mig. Jag säger till mamma och pappa att jag skriver brev till min kusin, men i själva verket är det en roman om en ung kvinna som åker till Paris och blir känd modeskapare. Jag låter ingen läsa. När romanen omsider ligger färdig – det blir en tegelsten – tar jag fram mitt finaste brevpapper (turkos, med ett skirt spetsmönster längsmed kanterna.) TILL DEN SOM HITTAR, eller något liknande. Jag lägger manus och meddelande i en plastpåse, knyter och slänger alltihop i tunnan nere vid Småkullavägen. Jag minns att en högtidlighet vilade över ögonblicket, sedan var det borta. Jag började på nästa skrivprojekt.

Eller 1993: kaffe och chokladwienerbröd på Månefiskeren i Christiania. Efter att ha hoppat av gymnasiet lånar jag ett vindsrum i kollektivet Baldersgade, jag har vare sig jobb eller annan sysselsättning än att skriva i mina anteckningsböcker. Jag avverkar en i veckan, och det handlar om mig. Alltid mig. Hyllmetrar av dagboksanteckningar. Självcentrerad poesi. Ute är det bistert kallt – hundarna halkar runt på de hårdfrusna grusgångarna runt Pusher street.

2006: jag är den oväntade sammansättningen nyförlöst och nyskild. Har hunnit skaffa mig utbildning, jobb inom socialtjänsten. Träffat en man, blivit mamma. Upptäckt att ingenting är enkelt, nu heller. Vidareutbildat mig på kvällstid – utöver mitt heltidsarbete har jag haft patienter i terapi, för all form av klinisk yrkespraktik är ju en god erfarenhet – jag har kippat efter andan nattetid. Försökt stilla hjärtat, tvinga andan ur halsen för att kunna somna. Allt bra, men i min kropp ett hål, fullt kännbart: något har saknats. Tid, bland annat. Tid för lust och längtan. Min pinfärska dotter ligger vid bröstet och jag börjar skriva, orden som just sticker mig i ögonen, skriker mig i öronen för att genom bruset äntligen göra sig hörda. Trevande, sedan tar karaktärerna form. Går mig tillmötes och plötsligt blir allt enkelt igen; som alltid svårt men enkelt. Jag flyter upp ovan vattenytan, inte bara med nästippen för överlevnad; jag flyter på riktigt, som man gör när man slutligen lärt sig våga tro att det bär.

I Fruset ögonblick har jag försökt ge mina karaktärer en röst och en utveckling; en historia, ett nu och i bästa fall en framtid. Jag har velat dem väl: önskat låta dem vara begripliga i sina stundom obegripliga handlingar. Jag tror inte att vi är goda eller onda. Jag tror på våra mänskliga nyanser, att de är vad som gör oss intressanta för varandra. Och jag vet att vi människor är både starka och ytterligt ömtåliga; att vi ständigt fungerar som måltavlor för varandras förförståelse. Vi har alla att berätta eller hålla tyst om, att agera utifrån; bevekelsegrunder; i de allra flesta fall rimliga i förhållande till just historien.

 

 

 

s